Nu börjar jag förstå det här med relationen mellan förälder och "minstingen"!
För varje framsteg mina barn tar fylls jag av stolthet och jag hejar på! Det är underbart att se dom utvecklas! Alicia har alltid varit framåt och tidig med det mesta och Vilgot har även han varit tidig. Han lyfte på huvudet själv redan innan vi lämnade förlossningen! Och idag är mina goa lilla kille redan 4 månader gammal och kan sedan ett par veckor tillbaka rulla från rygg till mage, när han blir arg kan han även rulla från mage till rygg, han äter gärna gröt och andra smakportioner (han blir skit arg när det tar slut) och han tar sig både framåt och bakåt när han sitter i gåstolen.
Han är så duktig och jag uppmuntrar honom i sina framsteg! Men med ett litet sting av sorg blandad med den otroliga stoltheten som jag absolut känner! Allt går så fort! Jag hinner inte med! Jag hinner inte njuta av det! Han blir stor så fort! Och tanken på att han är minstingen och det är sista gången vi går igenom dom här mysiga och spännande utvecklingsfaserna gör att jag får lite panik över att det, som sagt, går så fort och att jag inte hinner njuta av tiden. Men alla framsteg är positiva och jag försöker både filma och fota mycket så att jag alltid kan drömma mig tillbaka till dessa små underbara stunder då mina godingar va pyttesmå och gjorde sina första stora framsteg.
Jag vet att alla åldrar har sin charm men deras första år måste väl ändå vara ett av de största med allt vad dom lär sig! <3

Fast det spelar ingen roll, även när mina barn blir stora så kommer dom ändå alltid vara mina små hjärtan som jag skulle kunna gå genom eld och vatten för!

"Liten" växer så det knakar <3

 

Tove

23 oktober 2013 23:28

Man ska aldrig säga aldrig, det kanske blir en kull till ;)

Sandra Fransson

24 oktober 2013 13:32

Haha nej tack! Nu väntar jag på att du och Daniel ska komma till skott ;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I morses blev det plötsligt knäpptyst i tv-rummet där barnen lekte. Jag tänkte direkt "Inte nu igen!" Dom har inte gjort annat än att hittat på hyss och bråkat de sista veckorna. Men när jag kom in i tv-rummet satt dom jätte duktigt och Alicia höll p...

Fy vad dålig jag har varit på att skriva här! Men behovet att få skriva av sig har inte infunnit sig den sista tiden. Får se om det vänder igen ;) ...

Jag tycker att julen är en fin och mysig högtid. Eller jag tycker det egentligen i alla fall. I två veckors tid har jag haft en enorm ångest över allt som jag borde hinna göra! Man får höra om hur alla fejar med både det ena och det andra. Och vad gö...

Det är konstigt att något "stort" måste hända för att man ska påminnas om att den tiden vi har tillsammans är så enormt värdefull! Varför tar vi varandra så ofta förgivna? Varför sätter vi inte mer värde på att spendera tid tillsammans? Vi lever i et...

Förra måndagen hade Vilgot prickar på fötterna, jag tänkte inte så mycket på det tills jag såg lappen på dagis att det gick vattkoppor. Jahaja tänkte jag lika bra det. På tisdagen hade prickarna ökat och några hade börjat vätskat sig. Jag googlade li...