Nu börjar jag förstå det här med relationen mellan förälder och "minstingen"!
För varje framsteg mina barn tar fylls jag av stolthet och jag hejar på! Det är underbart att se dom utvecklas! Alicia har alltid varit framåt och tidig med det mesta och Vilgot har även han varit tidig. Han lyfte på huvudet själv redan innan vi lämnade förlossningen! Och idag är mina goa lilla kille redan 4 månader gammal och kan sedan ett par veckor tillbaka rulla från rygg till mage, när han blir arg kan han även rulla från mage till rygg, han äter gärna gröt och andra smakportioner (han blir skit arg när det tar slut) och han tar sig både framåt och bakåt när han sitter i gåstolen.
Han är så duktig och jag uppmuntrar honom i sina framsteg! Men med ett litet sting av sorg blandad med den otroliga stoltheten som jag absolut känner! Allt går så fort! Jag hinner inte med! Jag hinner inte njuta av det! Han blir stor så fort! Och tanken på att han är minstingen och det är sista gången vi går igenom dom här mysiga och spännande utvecklingsfaserna gör att jag får lite panik över att det, som sagt, går så fort och att jag inte hinner njuta av tiden. Men alla framsteg är positiva och jag försöker både filma och fota mycket så att jag alltid kan drömma mig tillbaka till dessa små underbara stunder då mina godingar va pyttesmå och gjorde sina första stora framsteg.
Jag vet att alla åldrar har sin charm men deras första år måste väl ändå vara ett av de största med allt vad dom lär sig! <3

Fast det spelar ingen roll, även när mina barn blir stora så kommer dom ändå alltid vara mina små hjärtan som jag skulle kunna gå genom eld och vatten för!

"Liten" växer så det knakar <3